Alexandra
Tårar och skrik, så som ungar låter när de är ledsna. Jag trodde det här kapitlet var över, kapitlet där Alexandra tog upp mina tankar och lämnade ingen plats åt mig. Hon har smugit sig tillbaka igen, tagit över min kropp och lämnat denna fantastiska teckning efter sig.
Jag är stark nu för tiden, jag tänker inte låta detta ske igen. Men hur gör jag det? Är det ens rätt taktik att trycka undan henne när hon så tydligt vill säga någonting? Men vad vill du säga lilla flickan min? Prata med mig…
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 1 comment.