Så mycket men så lite

Jag har så mycket att säga, men inget att prata om. Det händer så mycket just nu, men jag är så uttråkad ändå. En tom kanvas med oändliga idéer, men min kanvas förblir vit. Jag gråter i mitt huvud, men ögonen är torra. Jag vill prata och skratta med folket runt mig, men jag sätter mig ensam i hörnet och drar på mig min osynlighetsmantel.

dsc_0185


Posted in Poesi, Ramble, Seriöst by with no comments yet.

Fanskap

Drömmar bleknar bakom låsta dörrar.

Skriken tystnar innanför dessa kalla väggar.

Ni sa att det skulle bli bättre här.

Ni sa att räddning var på väg.

Men det enda jag ser är en korridor av vilsna spöken.

Terapi är en illusion alla vill tro på.

Men det vi får är en kopp med kemisk lycka.

 

image


Posted in Poesi, Seriöst by with no comments yet.

Jag låter såren läka

Det är nu jag läker mina sår. Det är nu jag lämnar denna destruktivitet bakom mig. Jag ser min arm, jag ser mitt ben, jag ser min tumme som aldrig kommer få tillbaka känseln. Jag ser det. Och jag är stolt. Nu smeker jag defekterna och slutar gömma dom under tyg. Det här är jag. Jag är en kung med defekter.

 

VARNING

EXPLICIT TRIGGERS                           SELF-HARM PICTURES

VARNING

18+

 

 Nej, gamla bilder.

Nu är såren läkta.

cut
Tumme


Posted in Poesi, Seriöst by with no comments yet.

Ingenstansland

Jag vill gråta när klockan ringer 06:00 och jag förväntas att fortsätta vara vaken tills kroppen, så utmattad lägger sig i sängen igen. Jag borstar tänderna och hoppar över frukosten så att jag senare känner mig så hungrig att jag övertygar mig själv att jag lever. Jag går in på facebook för att kolla om någon tänker på mig, en kommentar på min profilbild visar sig, och jag ler, för en sekund, sen känner jag hur falskt allting egentligen är. Jag går ut i snöstormen med något för lite kläder på kroppen, tar på mig hörlurarna och försvinner i musiken. Låtarna som spelas är så fruktansvärt sorgliga att jag vill gråta. I bussen försöker jag se så farlig ut som möjligt, så att ingen vågar sätta sig på stolen bredvid. Efter en lång resa förväntas jag vara glad och motiverad på skolan, men jag vill bara gråta. Väl hemma igen sätter jag på ett avsnitt av ”friends” som jag redan sett 15 gånger. Jag tänker att jag ska fortsätta måla på den där tavlan som stått och väntat på mig i två veckor, men jag kan inte, för jag vill bara gråta. Äntligen slår klockan 21:00 och jag går och lägger mig. Allting släpper, och jag gråter.

Allers psykvård 12


Posted in Poesi, Ramble, Seriöst by with no comments yet.

The past

Dwelling on yesterday

Thoughts of failure

The past is loud

På torsdag ska jag ha musik, och jag fick i uppgift att skriva en egen låt. Jag har absolut ingen aning vad låten ska handla om! Snälla ge något tips, vad som helst! brainstorma!


Posted in Musik, Poesi by with no comments yet.

Jag skrev en novell

Bland svampar och bär

 

Jag ligger längst uppe i den gamla eken och tittar på de tusentals stjärnor som visar sig på himmelen. Löven dansar med den svala sommarbrisen och det är en underbart tyst natt inatt, det enda som hörs är en uggla en bit bort. Det finns inget bättre ställe än där jag nu ligger, omringad av skog. Jag sluter ögonen och faller i en djup sömn fylld med vackra solskensdrömmar.

Aj! Någon slår mig på armen och jag ruskas snabbt till liv. Jag befinner mig i ett kallt klassrum med ett sönderkluddat bord framför mig. Jag kollar åt vänster på vem som slog mig och ser ett hånande ansikte. Han kollar bak till sina vänner och försöker få med dom i hånandet, alla kollar nu på mig, och en av dom pekar och säger ”Hörde ni hur högt han snarkade? Haha, lillskiten behövde sova middag! Någon kommer få problem nu alltså!” Pang! -en linjal smälls mot bordet framför mig och jag hoppar till av skräck. Där stod läraren med glasögonen långt ner på näsan och sade ”Jag vill prata med dig efter lektionen.”

Jag brydde mig inte om vad någon sa till mig utan jag sänkte huvudet till mitt skissblock som jag alltid bär med mig i bakfickan och började rita. Den här gången ritade jag hur jag plockade bär i skogen, ensam med mina tankar. Bakom några träd ser man hur flera skuggor närmar sig, de vill infiltrera min harmoni, förstöra min fantasi. Men i nästa teckning stod jag på ett berg av skuggor med en mantel runt min hals och en machete i handen. Lyckligare kunde man inte vara, jag har besegrat er alla, era jävla mobbare och översittare! Med ett leende blev jag avbruten av klockan, alla reste sig upp och gick, men jag stannade kvar. Jag gick fram till läraren och frågade vad felet var, då hon tyst stängde boken hon hade framför sig och sade ”Jag har märkt att du inte kommer överens med dina klasskamrater och det börjar märkas på ditt betyg”. Jag nickade och låtsades som att jag hörde vad hon sa. Jag var någon helt annan stans, tankarna försvann ut genom fönstret som pekade mot den gröna skogen. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag och kände riktigt hur den fuktiga mosslukten smekte mina näsborrar. Jag hörde hur någon sade mitt namn någonstans långt bort. ”Vegard? Veeegard? …Vegard!” Som en tung sten som smälldes mot vattenytan kom jag tillbaka till klassrummet. ”Just det där är vad som är felet Vegard. Du måste vara mer närvarande på lektionerna! Du kan inte sitta och rita och drömma hela tiden, bry dig mer om den riktiga världen, det är den enda världen som spelar roll!”
På vägen hem från skolan kände jag hur pressen tyngde ner mig, ska det verkligen vara nödvändigt att passa in? Tänk om jag inte vill ha några vänner eller något jobb? Tänk om jag hellre vill vara ensam i min egna värld, tänk om det är vad som gör mig lycklig?

Just innan jag öppnade dörren till mitt hem slog jag på det där leendet jag tränat på varje gång jag är hemma för att inte oroa min familj. ”Mamma, jag är hemma!” sa jag hastigt och skyndade mig till mitt rum på vinden. Dagen hade kommit, dagen då jag äntligen gör min flykt. Jag drog fram den stora gympaväskan jag hade under sängen och slängde ner lite kläder, mitt ritblock och pennor. Sedan tog jag fram ett papper och började skriva. Jag skrev:

Kära mamma och pappa, jag är ledsen över att behöva säga detta, speciellt på det här viset, men jag är inte stark nog att ta farväl öga mot öga. Jag har beslutat att följa min dröm, den drömmen jag haft sedan många år nu. Jag kan inte säga var jag befinner mig, men kom ihåg att jag mår bra där jag är och att jag älskar er båda.

Nu ligger jag här, här uppe i min ek och kollar på molnen som sakta flyger förbi. Med ett leende på mina läppar lämnar jag mitt förflutna bakom mig och fokuserar på hur jag ska överleva här ute i det vilda. Kanske kommer jag tillbaka till den verkliga världen, kanske tar jag mina sista andetag bland svampar och bär. Oavsett vad så mår jag äntligen bra, inga mobbare, inga krav. Bara jag, jag och jag.

Scan_20141002_165209


Posted in Illustrationer, Poesi, Ramble, Seriöst by with no comments yet.

Cassandra

C1 C2_003 C3_003


Posted in Illustrationer, Poesi by with 1 comment.