Ingenstansland
Jag vill gråta när klockan ringer 06:00 och jag förväntas att fortsätta vara vaken tills kroppen, så utmattad lägger sig i sängen igen. Jag borstar tänderna och hoppar över frukosten så att jag senare känner mig så hungrig att jag övertygar mig själv att jag lever. Jag går in på facebook för att kolla om någon tänker på mig, en kommentar på min profilbild visar sig, och jag ler, för en sekund, sen känner jag hur falskt allting egentligen är. Jag går ut i snöstormen med något för lite kläder på kroppen, tar på mig hörlurarna och försvinner i musiken. Låtarna som spelas är så fruktansvärt sorgliga att jag vill gråta. I bussen försöker jag se så farlig ut som möjligt, så att ingen vågar sätta sig på stolen bredvid. Efter en lång resa förväntas jag vara glad och motiverad på skolan, men jag vill bara gråta. Väl hemma igen sätter jag på ett avsnitt av ”friends” som jag redan sett 15 gånger. Jag tänker att jag ska fortsätta måla på den där tavlan som stått och väntat på mig i två veckor, men jag kan inte, för jag vill bara gråta. Äntligen slår klockan 21:00 och jag går och lägger mig. Allting släpper, och jag gråter.
Posted in Poesi, Ramble, Seriöst by Dizak Püschel with 1 comment.
Vad ska jag säga…
Allt det här är så överväldigande. Ena dagen sitter jag ute i skogen i en stuga och försöker skriva dikter, och andra dagen står jag framför en stor kamera och pratar om mina innersta tankar. Jag är så glad att media och människorna vid min sida är redo att lyssna. För jag har så mycket att berätta. Jag är så nyfiken på vad som kommer härnäst.
Posted in Konst by Dizak Püschel with 4 comments.
Ett vanligt liv
Jag kan inte hjälpa att undra: Är jag inte intressant längre? Ni som följt min resa genom helvetet och tillbaka, vad har jag nu att berätta? Jag mår fantastiskt i jämförelse med förr, jag har egen lägenhet, pluggar på gymnasiet, har ett socialt liv, inga hjärnspöken, är utskriven, har inte ens psykologkontakt längre. Är jag frisk? Är jag tråkig? Är jag…nöjd? Är jag som alla andra?
Såklart kommer impulsen att fucka upp allt. Det gör den alltid. Jag är så jävla självdestruktiv. Men jag ska inte låta impulsen styra mitt liv. Jag är stark, har aldrig varit så här stark. Hela livet har varit *FÖRSTÖR*FÖRSTÖR*… Men nu är det jag som styr. Okej?
Jag kanske vill ha ett vanligt liv. Eller?
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 4 comments.
Spegeln ljuger
Jag tar av mig alla kläder och kollar mig själv i spegeln.
Jag låter tåren rinna över kinden.
Jag blundar, men när jag öppnar ögonen igen står jag där fortfarande.
Jag står där och kollar på mina kvinnliga former.
Jag trivs inte som kvinna, men skulle jag verkligen trivas som man?
Jag är mitt emellan, osäker och förvirrad.
Jag passar inte in någonstans.
Posted in Seriöst by Dizak Püschel with no comments yet.
När humöret sviker
Kanske jämför jag livet hemma med livet på festival. Kanske vet jag inte hur man håller sig sysselsatt utan att bli uttråkad. Kanske saknar jag att ha mina vänner konstant inom några meters avstånd. Kanske påminner min tråkiga vardag mig om tiden på rättspsyk. Kanske är jag så rädd att må dåligt igen att jag ignorerar signalerna. Kanske saknar jag att vara kär så mycket att jag faller för alla jag kramar. Kanske är det bara så att jag hatar att vara ensam.
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 2 comments.
Sommaräventyret
Nu är jag tillbaka i min lägenhet, helt slut och alldeles fantastiskt lycklig. Jag har varit på en resa, inte bara en resa genom Sveriges alla hörn, utan även en resa genom ett Sverige fylld av musik. Jag har utmanat mina gränser och dansat tills jag inte längre kunde och lite till. Jag har upplevt eufori, trans, lycka, kärlek, vänskap, erotik, sommardagar och blöta kläder. Jag önskar att varje dag kunde vara så som dessa dagar varit.
Jag tackar er alla som gjort mitt sommaräventyr till ett av de finaste minnena i mitt liv.
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 2 comments.
”Welcome to my wet concert!” -Anastacia
Jag stod längst fram, i mitten… Oj vilken upplevelse!
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 1 comment.
Kärlek
Jag vill möta din blick och känna hur fjärilarna flaxar i magen. Jag vill omfamna dig mjukt och känna ditt hjärta slå emot mitt. Jag vill sakta föra min hand mot din hand och hålla den nervöst i biosalongen. Jag vill le av ditt leende. Jag vill känna kärleken konsumera mig. Jag vill falla, jag vill bli kär igen.
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with 1 comment.
Nostalgia
Dessa underbara videos/låtar hjälpte mig inse att jag gillade brudar! Dom sågs som provokativa då, men inte längre tycker jag. Åååh, jag får nästan goosebumps! Jag älskade dom här låtarna när jag var liten…
Pussycat dolls – Buttons (2005)
Britney Spears – Toxic (2003)
Christina Aguilera – Dirrty (2002)
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with no comments yet.
Squatters
Det syns kanske inte så bra hur den ser ut. Det finns många små detaljer som inte syns. Har gjort huset på skolan! Skitkul var det!
Posted in Uncategorized by Dizak Püschel with no comments yet.