Att vara trans på psyket.
Jag hatar att känna att jag tar för mycket plats. Jag hatar känslan av att vara i vägen, bara genom att finnas. Jag vill inte rätta dig igen, för femte gången i dag. Varje gång jag låter mig själv rätta dig, känner jag mig jobbig, igen. I vägen, igen. Jag ska inte behöva ha det här problemet på psykavdelningar, ett ställe som sägs finnas där för mig så jag mår bättre. ”En trygg miljö” säger psykologerna och läkarna, men de utbildar inte personalen, de informerar inte ens personalen om mitt största problem just nu -att vara man, i fel skepnad.
Är du less på att höra detta? Tycker du att jag ska sluta bry mig, för det spelar väl egentligen ingen roll vilket pronomen man använder? Tycker du att jag ska vara ”nöjd med den kropp du har”? Tog jag för mycket plats nu kanske? Ja, nu tar jag plats, för att jag ska inte behöva ta den här striden med personal som ska finnas där för mig, inte kolla snett på mig när jag rättar dem. Ja, nu tar jag plats och pratar ut. För tydligen finns det mer transfobi där ute (och här inne) än vad jag trodde.
Posted in Illustrationer, Seriöst by Dizak Püschel with 36 comments.
Jag skrev en novell
Bland svampar och bär
Jag ligger längst uppe i den gamla eken och tittar på de tusentals stjärnor som visar sig på himmelen. Löven dansar med den svala sommarbrisen och det är en underbart tyst natt inatt, det enda som hörs är en uggla en bit bort. Det finns inget bättre ställe än där jag nu ligger, omringad av skog. Jag sluter ögonen och faller i en djup sömn fylld med vackra solskensdrömmar.
Aj! Någon slår mig på armen och jag ruskas snabbt till liv. Jag befinner mig i ett kallt klassrum med ett sönderkluddat bord framför mig. Jag kollar åt vänster på vem som slog mig och ser ett hånande ansikte. Han kollar bak till sina vänner och försöker få med dom i hånandet, alla kollar nu på mig, och en av dom pekar och säger ”Hörde ni hur högt han snarkade? Haha, lillskiten behövde sova middag! Någon kommer få problem nu alltså!” Pang! -en linjal smälls mot bordet framför mig och jag hoppar till av skräck. Där stod läraren med glasögonen långt ner på näsan och sade ”Jag vill prata med dig efter lektionen.”
Jag brydde mig inte om vad någon sa till mig utan jag sänkte huvudet till mitt skissblock som jag alltid bär med mig i bakfickan och började rita. Den här gången ritade jag hur jag plockade bär i skogen, ensam med mina tankar. Bakom några träd ser man hur flera skuggor närmar sig, de vill infiltrera min harmoni, förstöra min fantasi. Men i nästa teckning stod jag på ett berg av skuggor med en mantel runt min hals och en machete i handen. Lyckligare kunde man inte vara, jag har besegrat er alla, era jävla mobbare och översittare! Med ett leende blev jag avbruten av klockan, alla reste sig upp och gick, men jag stannade kvar. Jag gick fram till läraren och frågade vad felet var, då hon tyst stängde boken hon hade framför sig och sade ”Jag har märkt att du inte kommer överens med dina klasskamrater och det börjar märkas på ditt betyg”. Jag nickade och låtsades som att jag hörde vad hon sa. Jag var någon helt annan stans, tankarna försvann ut genom fönstret som pekade mot den gröna skogen. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag och kände riktigt hur den fuktiga mosslukten smekte mina näsborrar. Jag hörde hur någon sade mitt namn någonstans långt bort. ”Vegard? Veeegard? …Vegard!” Som en tung sten som smälldes mot vattenytan kom jag tillbaka till klassrummet. ”Just det där är vad som är felet Vegard. Du måste vara mer närvarande på lektionerna! Du kan inte sitta och rita och drömma hela tiden, bry dig mer om den riktiga världen, det är den enda världen som spelar roll!”
På vägen hem från skolan kände jag hur pressen tyngde ner mig, ska det verkligen vara nödvändigt att passa in? Tänk om jag inte vill ha några vänner eller något jobb? Tänk om jag hellre vill vara ensam i min egna värld, tänk om det är vad som gör mig lycklig?
Just innan jag öppnade dörren till mitt hem slog jag på det där leendet jag tränat på varje gång jag är hemma för att inte oroa min familj. ”Mamma, jag är hemma!” sa jag hastigt och skyndade mig till mitt rum på vinden. Dagen hade kommit, dagen då jag äntligen gör min flykt. Jag drog fram den stora gympaväskan jag hade under sängen och slängde ner lite kläder, mitt ritblock och pennor. Sedan tog jag fram ett papper och började skriva. Jag skrev:
Kära mamma och pappa, jag är ledsen över att behöva säga detta, speciellt på det här viset, men jag är inte stark nog att ta farväl öga mot öga. Jag har beslutat att följa min dröm, den drömmen jag haft sedan många år nu. Jag kan inte säga var jag befinner mig, men kom ihåg att jag mår bra där jag är och att jag älskar er båda.
Nu ligger jag här, här uppe i min ek och kollar på molnen som sakta flyger förbi. Med ett leende på mina läppar lämnar jag mitt förflutna bakom mig och fokuserar på hur jag ska överleva här ute i det vilda. Kanske kommer jag tillbaka till den verkliga världen, kanske tar jag mina sista andetag bland svampar och bär. Oavsett vad så mår jag äntligen bra, inga mobbare, inga krav. Bara jag, jag och jag.
Posted in Illustrationer, Poesi, Ramble, Seriöst by Dizak Püschel with no comments yet.
Sommarlivet
Med fötterna i sanden efter ett svalkande dopp i havet njuter jag av dagen. Så här ska sommaren spenderas! Efter stranden så grillade vi hamburgare utanför vår lilla stuga. Imorgon blir det minigolf och dagen efter det blir det att traska runt i centrum. En lyckad vecka hittills må jag säga. Jag njuter för varje sekund jag är ute! Hoppas ni alla har det minst lika bra som mig, ta vara på tiden, den är värdefull.
Posted in Illustrationer, Ramble by Dizak Püschel with 4 comments.
