Jag känner mig i vägen för den jag är
Varje dag jag blir bemött som kvinna vill jag bara gråta. Varje dag jag hör ordet ”hon” komma ut från era munnar, bildas en klump i min mage. Jag tycker inte det finns något fel med att vara kvinna, det är bara så enkelt att just jag, inte är det. Mina vänner, min kurator, ni som ska finnas där och som jag trodde kände mig, gör inte det. Är det verkligen menat att jag ska påminna er om vem jag är och vad jag vill identifiera mig som, varje gång vi träffs eller pratar? Ni som känner mig vet att frasen ”i vägen” beskriver hur jag känner mig väldigt ofta, om inte alltid. Jag känner mig i vägen varje gång jag rättar er när ni säger ”tjejen”, ”hon”, ”min dotter”, men det måste göras, för jag ska inte behöva ta hormoner så att min röst passar din bild av en man. Jag ska inte behöva skära bort mina bröst eller odla skägg för att jag ska bli respekterad för den jag är. Jag vill och ska göra alla de sakerna, men jag trodde faktiskt att det skulle vara enklare att bli bemött så som jag vill bli bemött.
Posted in Seriöst by Dizak Püschel with 37 comments.