Fanskap
Drömmar bleknar bakom låsta dörrar.
Skriken tystnar innanför dessa kalla väggar.
Ni sa att det skulle bli bättre här.
Ni sa att räddning var på väg.
Men det enda jag ser är en korridor av vilsna spöken.
Terapi är en illusion alla vill tro på.
Men det vi får är en kopp med kemisk lycka.
Posted in Poesi, Seriöst by Dizak Püschel with 4 215 comments.
När allt är toppen, men du är på botten
När livet går som det ska och strålarna från vårsolen skiner. När framtidsplanerna är till och med så många att de inte går ihop. När skolan når sitt slut och studenthatten ska på. När vänner vill umgås för att de tycker om mig. När medicinerna äntligen är på 0…
När allting är toppen, ja, då är jag ändå på botten.
Nu ligger jag här i min sjukhussäng, ännu en gång. Men helvete om detta inte blir den sista. Det har varit kaos i skallen och det har varit stunder jag bara velat försvinna helt från just detta kaos. Jag har försökt fly på alla sätt jag kom på. Men jag har även tagit vara på de magiska stunderna, eftersom jag inte visste om det var sista gången.
Så, nu är jag här, i ett rum med två andra, här fiser vi och pratar för oss själva, kollektivt i våra mörka dagar.
Posted in Seriöst by Dizak Püschel with 1 comment.
Jag låter såren läka
Det är nu jag läker mina sår. Det är nu jag lämnar denna destruktivitet bakom mig. Jag ser min arm, jag ser mitt ben, jag ser min tumme som aldrig kommer få tillbaka känseln. Jag ser det. Och jag är stolt. Nu smeker jag defekterna och slutar gömma dom under tyg. Det här är jag. Jag är en kung med defekter.
VARNING
EXPLICIT TRIGGERS SELF-HARM PICTURES
VARNING
18+
Nej, gamla bilder.
Nu är såren läkta.
Posted in Poesi, Seriöst by Dizak Püschel with no comments yet.