Ingenstansland
Jag vill gråta när klockan ringer 06:00 och jag förväntas att fortsätta vara vaken tills kroppen, så utmattad lägger sig i sängen igen. Jag borstar tänderna och hoppar över frukosten så att jag senare känner mig så hungrig att jag övertygar mig själv att jag lever. Jag går in på facebook för att kolla om någon tänker på mig, en kommentar på min profilbild visar sig, och jag ler, för en sekund, sen känner jag hur falskt allting egentligen är. Jag går ut i snöstormen med något för lite kläder på kroppen, tar på mig hörlurarna och försvinner i musiken. Låtarna som spelas är så fruktansvärt sorgliga att jag vill gråta. I bussen försöker jag se så farlig ut som möjligt, så att ingen vågar sätta sig på stolen bredvid. Efter en lång resa förväntas jag vara glad och motiverad på skolan, men jag vill bara gråta. Väl hemma igen sätter jag på ett avsnitt av ”friends” som jag redan sett 15 gånger. Jag tänker att jag ska fortsätta måla på den där tavlan som stått och väntat på mig i två veckor, men jag kan inte, för jag vill bara gråta. Äntligen slår klockan 21:00 och jag går och lägger mig. Allting släpper, och jag gråter.
Posted in Poesi, Ramble, Seriöst by Dizak Püschel with 1 comment.