Molnluffare

Aug 18th, 2015 Ett vanligt liv

Jag kan inte hjälpa att undra: Är jag inte intressant längre? Ni som följt min resa genom helvetet och tillbaka, vad har jag nu att berätta? Jag mår fantastiskt i jämförelse med förr, jag har egen lägenhet, pluggar på gymnasiet, har ett socialt liv, inga hjärnspöken, är utskriven, har inte ens psykologkontakt längre. Är jag frisk? Är jag tråkig? Är jag…nöjd? Är jag som alla andra?

Såklart kommer impulsen att fucka upp allt. Det gör den alltid. Jag är så jävla självdestruktiv. Men jag ska inte låta impulsen styra mitt liv. Jag är stark, har aldrig varit så här stark. Hela livet har varit *FÖRSTÖR*FÖRSTÖR*… Men nu är det jag som styr. Okej?

Jag kanske vill ha ett vanligt liv. Eller?

Aug 7th, 2015 När humöret sviker

Kanske jämför jag livet hemma med livet på festival. Kanske vet jag inte hur man håller sig sysselsatt utan att bli uttråkad. Kanske saknar jag att ha mina vänner konstant inom några meters avstånd. Kanske påminner min tråkiga vardag mig om tiden på rättspsyk. Kanske är jag så rädd att må dåligt igen att jag ignorerar signalerna. Kanske saknar jag att vara kär så mycket att jag faller för alla jag kramar. Kanske är det bara så att jag hatar att vara ensam.

Aug 3rd, 2015 Sommaräventyret

Nu är jag tillbaka i min lägenhet, helt slut och alldeles fantastiskt lycklig. Jag har varit på en resa, inte bara en resa genom Sveriges alla hörn, utan även en resa genom ett Sverige fylld av musik. Jag har utmanat mina gränser och dansat tills jag inte längre kunde och lite till. Jag har upplevt eufori, trans, lycka, kärlek, vänskap, erotik, sommardagar och blöta kläder. Jag önskar att varje dag kunde vara så som dessa dagar varit.

Jag tackar er alla som gjort mitt sommaräventyr till ett av de finaste minnena i mitt liv.