Molnluffare

Jan 28th, 2017 Att leva i sitt huvud, inlåst.

Jag känner att jag måste prata ut om de tre år jag förlorat. En del av mig lever kvar på låsta avdelningar, minnena och allt jag varit med om känns som en dröm. Men det hände, och jag har utvecklats samtidigt som det skadat mig på något sätt. När jag var 17 år så blev jag inlagd på BUP. På min 18-årsdag flyttades jag till allmänpsyk och inom en månad flyttades jag till rättspsyk, långt bort från min hemort och alla jag kände.

Att leva i två år på rättspsyk, med personal som ville väl men gjorde fel. Att till slut bli van att folk skriker och bankar på nätterna. Att aldrig veta om en person kommer kasta stolar eller skära halsen av en. Att aldrig få ha en röst utan att bli bestraffad så fort man försöker. Det har ärrat mig.

Mina närmsta vänner levde sina bästa år, utan mig. Jag gled ifrån många och pratade inte lika ofta. Jag kände mig utanför, ensam, ledsen och avundsjuk. Det hände så mycket där ute, men jag stod helt stilla i min verklighet.

Jag har alltid varit så full av kärlek, men bytt skepnad och visat aggression istället. Folk misstolkade mig som farlig, men jag kunde inte ta ansvar för det mitt alter ego gjorde. Jag tänkte på självmord varje dag för att fly från all skit och mig själv. Jag försökte flera gånger, men istället för att få riktig hjälp av någon kunnig så blev jag avtagen alla mina saker och lämnad i mitt rum, med inget att göra förutom att lyssna på hur ångesten växte. Det var inte för än jag varit inlagd i över ett år i Sundsvall som jag äntligen fick en psykolog att prata med. Men ingen förstod sig på min psykologiska sjukdom, och många trodde inte ens på att den existerade.

Det var flera gånger som jag bara vaknade upp ur min dissociation liggandes på marken med flera i personalen som höll mig nere. Någon hade tryckt på larmet, vilket betydde att personalen från avdelningen bredvid blev kallade till undsättning. De gjorde en snabb bedömning och jag blev flyttad till ”93an” och kastad in i en isoleringscell även fast jag sa lugnt och tydligt att det inte var jag som visat aggression och att Dizak var tillbaka.

Jag låg flera gånger på en hård brits, inlåst i en isoleringscell, med ingen stimulans. Jag var ständigt i mitt huvud, där det var kaos och ingen ordning. Oftast försökte jag mest minnas vad som hade hänt, för det var ingen som berättade vad Isak (mitt alter ego) hade gjort. Jag förklarade flera gånger att jag får minnesluckor och inte kom ihåg vad han gjort när han varit framme. Trots tårar och förvirring så trodde alla att jag bara var duktig på teater.

Jag agerade utåt, för att få någon reaktion från de helt obrydda i personalen. Det kändes som att jag skrek på hjälp. Men ingen hjälpte. Jag kunde se hur personalen satt där inne på expeditionen och drack kaffe och surrade. Det spelade ingen roll om en patient knackade lugnt och fint eller verkligen visade att nu jävlar är det inte bra, ingen reaktion. Man kunde stå där utanför och vänta i flera minuter innan någon kom till dörren för att lyssna på vad man har på hjärtat. Ibland kunde man se hur dom sneglade på en genom glasfönstret och sen nonchalant bestämma sig för att kaffet var viktigare. Jag tror så här i efterhand att det var en taktik för att antingen provocera, visa att dom har makten eller träna vårat tålamod. Allting som skedde, eller rättare sagt inte skedde, var en utmaning för tålamodet. Man väntade på att få gå ut på rastgården en gång om dagen, på att få svar på sin fråga, på medicinen och på att kanal 6 skulle sända något bra. Ofta gick man bara fram och tillbaka i korridoren och väntade på att en halvtimme skulle gå så jag fick möjlighet att röka en cigarett, bara för att sedan fortsätta göra ingenting i en halvtimme till nästa rök. Jag kunde spendera en hel dag stirrandes på klockan i väntan på läkaren som sa en tid, sedan sköt upp, flyttade fram och vid dagens slut ställde in. Jag har aldrig varit med om någonting så långsamt, utmanande och omänskligt som tiden på psyk. När man tänker efter så är det inte så konstigt att folk bara verkade bli galnare och galnare där inne.

Jag fick höra att ifall man hamnar på rättspsyk så stannar man där. Jag pratade med andra patienter som berättade hur dom fått psykvård istället för fängelse för att alla sa att det var så mycket bättre där, men när de varit inlåsta ett tag insåg alla att det var ett stort misstag. De visste att de aldrig skulle komma därifrån. Jag blev rädd och trodde att det var så för mig också.

Jag önskar att jag kunde gå vidare, men en del av mig är fortfarande inlåst. En del av mig dog där tror jag, och jag är livrädd för psykvården nu.

R.I.P till de två som tog sitt liv under tiden jag var där.

Jun 21st, 2016 Jag känner mig i vägen för den jag är

Varje dag jag blir bemött som kvinna vill jag bara gråta. Varje dag jag hör ordet ”hon” komma ut från era munnar, bildas en klump i min mage. Jag tycker inte det finns något fel med att vara kvinna, det är bara så enkelt att just jag, inte är det. Mina vänner, min kurator, ni som ska finnas där och som jag trodde kände mig, gör inte det. Är det verkligen menat att jag ska påminna er om vem jag är och vad jag vill identifiera mig som, varje gång vi träffs eller pratar? Ni som känner mig vet att frasen ”i vägen” beskriver hur jag känner mig väldigt ofta, om inte alltid. Jag känner mig i vägen varje gång jag rättar er när ni säger ”tjejen”, ”hon”, ”min dotter”, men det måste göras, för jag ska inte behöva ta hormoner så att min röst passar din bild av en man. Jag ska inte behöva skära bort mina bröst eller odla skägg för att jag ska bli respekterad för den jag är. Jag vill och ska göra alla de sakerna, men jag trodde faktiskt att det skulle vara enklare att bli bemött så som jag vill bli bemött.

Apr 20th, 2016 När allt är toppen, men du är på botten

När livet går som det ska och strålarna från vårsolen skiner. När framtidsplanerna är till och med så många att de inte går ihop. När skolan når sitt slut och studenthatten ska på. När vänner vill umgås för att de tycker om mig. När medicinerna äntligen är på 0…

När allting är toppen, ja, då är jag ändå på botten.

Nu ligger jag här i min sjukhussäng, ännu en gång. Men helvete om detta inte blir den sista. Det har varit kaos i skallen och det har varit stunder jag bara velat försvinna helt från just detta kaos. Jag har försökt fly på alla sätt jag kom på. Men jag har även tagit vara på de magiska stunderna, eftersom jag inte visste om det var sista gången.

Så, nu är jag här, i ett rum med två andra, här fiser vi och pratar för oss själva, kollektivt i våra mörka dagar.