Jag vill trivas

Som ni kanske sett har jag gått upp i vikt det senaste året då jag tagit viktökande mediciner och suttit stilla. Jag önskar jag trivdes med min kropp som den såg ut förut, för när jag kollar tillbaka var jag lagomsmal fast jag tyckte jag var tjock. Nu är jag tjock på riktigt och mår jättedåligt över det. Jag har vant mig vid att sitta framför tv:n och datorn utan att röra mig mer än fram och tillbaka till rökrummet. Jag borde ta tag i det, men det är så mycket svårare än jag trodde.

bild(2)


Posted in Ramble, Seriöst by with no comments yet.

Jag skrev en novell

Bland svampar och bär

 

Jag ligger längst uppe i den gamla eken och tittar på de tusentals stjärnor som visar sig på himmelen. Löven dansar med den svala sommarbrisen och det är en underbart tyst natt inatt, det enda som hörs är en uggla en bit bort. Det finns inget bättre ställe än där jag nu ligger, omringad av skog. Jag sluter ögonen och faller i en djup sömn fylld med vackra solskensdrömmar.

Aj! Någon slår mig på armen och jag ruskas snabbt till liv. Jag befinner mig i ett kallt klassrum med ett sönderkluddat bord framför mig. Jag kollar åt vänster på vem som slog mig och ser ett hånande ansikte. Han kollar bak till sina vänner och försöker få med dom i hånandet, alla kollar nu på mig, och en av dom pekar och säger ”Hörde ni hur högt han snarkade? Haha, lillskiten behövde sova middag! Någon kommer få problem nu alltså!” Pang! -en linjal smälls mot bordet framför mig och jag hoppar till av skräck. Där stod läraren med glasögonen långt ner på näsan och sade ”Jag vill prata med dig efter lektionen.”

Jag brydde mig inte om vad någon sa till mig utan jag sänkte huvudet till mitt skissblock som jag alltid bär med mig i bakfickan och började rita. Den här gången ritade jag hur jag plockade bär i skogen, ensam med mina tankar. Bakom några träd ser man hur flera skuggor närmar sig, de vill infiltrera min harmoni, förstöra min fantasi. Men i nästa teckning stod jag på ett berg av skuggor med en mantel runt min hals och en machete i handen. Lyckligare kunde man inte vara, jag har besegrat er alla, era jävla mobbare och översittare! Med ett leende blev jag avbruten av klockan, alla reste sig upp och gick, men jag stannade kvar. Jag gick fram till läraren och frågade vad felet var, då hon tyst stängde boken hon hade framför sig och sade ”Jag har märkt att du inte kommer överens med dina klasskamrater och det börjar märkas på ditt betyg”. Jag nickade och låtsades som att jag hörde vad hon sa. Jag var någon helt annan stans, tankarna försvann ut genom fönstret som pekade mot den gröna skogen. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag och kände riktigt hur den fuktiga mosslukten smekte mina näsborrar. Jag hörde hur någon sade mitt namn någonstans långt bort. ”Vegard? Veeegard? …Vegard!” Som en tung sten som smälldes mot vattenytan kom jag tillbaka till klassrummet. ”Just det där är vad som är felet Vegard. Du måste vara mer närvarande på lektionerna! Du kan inte sitta och rita och drömma hela tiden, bry dig mer om den riktiga världen, det är den enda världen som spelar roll!”
På vägen hem från skolan kände jag hur pressen tyngde ner mig, ska det verkligen vara nödvändigt att passa in? Tänk om jag inte vill ha några vänner eller något jobb? Tänk om jag hellre vill vara ensam i min egna värld, tänk om det är vad som gör mig lycklig?

Just innan jag öppnade dörren till mitt hem slog jag på det där leendet jag tränat på varje gång jag är hemma för att inte oroa min familj. ”Mamma, jag är hemma!” sa jag hastigt och skyndade mig till mitt rum på vinden. Dagen hade kommit, dagen då jag äntligen gör min flykt. Jag drog fram den stora gympaväskan jag hade under sängen och slängde ner lite kläder, mitt ritblock och pennor. Sedan tog jag fram ett papper och började skriva. Jag skrev:

Kära mamma och pappa, jag är ledsen över att behöva säga detta, speciellt på det här viset, men jag är inte stark nog att ta farväl öga mot öga. Jag har beslutat att följa min dröm, den drömmen jag haft sedan många år nu. Jag kan inte säga var jag befinner mig, men kom ihåg att jag mår bra där jag är och att jag älskar er båda.

Nu ligger jag här, här uppe i min ek och kollar på molnen som sakta flyger förbi. Med ett leende på mina läppar lämnar jag mitt förflutna bakom mig och fokuserar på hur jag ska överleva här ute i det vilda. Kanske kommer jag tillbaka till den verkliga världen, kanske tar jag mina sista andetag bland svampar och bär. Oavsett vad så mår jag äntligen bra, inga mobbare, inga krav. Bara jag, jag och jag.

Scan_20141002_165209


Posted in Illustrationer, Poesi, Ramble, Seriöst by with no comments yet.

R.I.P Unknown

Igår vid 9 tiden på morgonen tog en patient på min avdelning livet av sig. Jag kände honom knappt, jag vet inte ens hans namn, men det berörde mig precis som det berörde alla andra på avdelningen. Det var så tragiskt, han kunde ingen svenska och såg alltid väldigt låg ut. Jag minns honom som han som askade på bordet i rökrummet, men nu saknar jag det… Hoppas du mår bra nu, vart du än är.


Posted in Seriöst by with no comments yet.

Varför jag är inlagd

Kära bloggläsare, detta är varför jag är inlagd på rättspsyk.

Jag blev inlagd på BUP på sjukhuset i Umeå när jag var 17 år på grund av en psykisk sjukdom jag senare blev diagnostiserad med. Sjukdomen kallas DID (Dissosiativ Identitetsstörning) och betyder att man har en eller flera personer inom sig som trycker undan en själv för att kunna styra och kontrollera allt man gör. Oftast får man minnesluckor efter en sådan episod och man minns inte vad den här andra personen som tagit över gjort. Jag har trott att det varit normalt att tappa delar av sitt liv och inte minns hur man tog sig till det stället man står på. Jag tänkte att det inte var så farligt, att jag kunde leva med dom här problemen. Men när en av mina inre personer vid namn Isak gav sig på en älskad vän visste jag att jag måste göra mig av med alla som inte var mig själv, jag ville inte dela kropp med andra längre. Isak blev aggressivare och aggressivare, han skrek, hotade, tog mer plats och lämnade mig förvirrad och skärrad. De senaste två åren har jag kämpat mot Isak, och under tiden har en till person visat sig, en liten flicka på 6 år vid namn Alexandra. Hon har varit med om något slags trauma och är väldigt ledsen men nyfiken. ”Henne kan jag leva med” tänker jag eftersom hon inte gjort någon illa.

Så varför blev jag flyttad till rättspsyk strax efter jag fyllt 18? -Jag kunde inte kontrollera Isak, han hoppade på personal på allmänpsyk, han hotade och var stökig. Han fick mig att tro att det var jag som ville allt ont, han kontrollerade mina tankar och lekte att jag var hans lilla marionettdocka. Men jag ligger inte inne pga att jag gjort något olagligt, jag är inte kriminell och jag avtjänar inget slags straff utan jag är här under LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Senaste tiden har jag arbetat hårt med att bli av med mina inre personer och demoner, självmordstankar och självskadebeteende. Jag har nästan ingenting att prata med psykologen om längre, om inte det betyder att man frisknar vet jag inte vad.

Om du orkat läsa hit så tack för visat intresse!


Posted in Seriöst by with 6 comments.